Hur man vänder ett blasfemiskt pass till ett ärorikt pass!

Glory incarnate!

Egentligen gillar jag inte att benämna pass som bra eller dåliga baserat på känsla. Det som avgör om passet varit lyckat eller ej är helt enkelt om jag lyckats progressa i någon övning.
Hur som helst körde jag ben idag och började givetvis med goda gamla hederliga knäböj. Passet började inte särskilt bra då jag kände en smärta i mina ljumskar när jag började med mina knäböj, (en återkommande smärta bör tilläggas), kände mig i övrigt ganska seg och hängig. Bestämde mig då för att gå över till marklyften, vilka även de kändes sega i början. Seg, trött och hängig sade jag till mig själv, “sluta va beta som in i helvete” så ryckte jag upp mig tog tag i den goda vikten och gjorde 2x 200 (2 set). Vilket var progression.
Jag vet att jag inte kan hålla på och känna efter och låta mitt humör för stunden diktera mina resultat. Jag vet även att jag har en hel del killar som litar på att jag levererar i gymmet. Om jag är seriös i min önskan att vara en förebild kan jag helt enkelt inte dra ner tempot bara för att inte allt går vägen. Jag måste helt enkelt vinna varje gång.
Med dessa tankar gick jag sedan över och tog ett pb i stöt på 100 kg, vilket betyder att jag för första gången i mitt liv hade 100 kg över huvudet på uträtade armar.