Narcissism

Narcissus förälskar sig i sin egen spegelbild.

Som ni kanske känner till stammar Narcissus ur en antik grekisk myt där en vacker ung man förälskar sig i sin egen spegelbild. Fenomenet är som namnet antyder kopplat till narcissism. En sak som är viktig att komma ihåg och skilja på är sjukdomen narcissism och min typ av ultra-narcissism. Sjukdomen narcissism innebär bland annat svårigheter att forma relationer samt att man endast bryr sig om sig själv och har svårt att känna empati. Jag själv däremot är raka motsatsen, jag har lätt att forma relationer och känner mycket empati. Anledningen till att jag säger detta är att jag inte vill bli misstagen för att ha en personlighetsstörning, något som jag fått höra tidvis, självklart endast över Internet, detta då alla som träffat mig i person kan intyga om vilken ärorik individ jag är.
I djup kontrast till denna traditionella typ av narcissism står alltså min variant av ultra-narcissism, vilken innebär att man är stolt över sig själv och inte är rädd att visa detta. Man är stolt över sina prestationer och vem man har blivit genom år av konstant förbättrande. Jag är fullt medveten om att det, speciellt i Sverige, kan ses som lite udda att inte vara ödmjuk, jag har full förståelse för detta, ingen gillar någon som är för självgod. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att vissa människor förtjänar att vara nöjda över sig själva, detta är ingen födslorätt utan någonting man förtjänar, något man under en lång tid arbetar sig till. Precis som vissa människor förtjänar att vara självgoda så finns det människor som inte alls förtjänar det. En vanlig missuppfattning i dagens samhälle är att man duger som man är; ingen duger som man är, ju förr du som läser denna text blir av med denna vansinniga uppfattning desto bättre, alla kan alltid förbättra sig. Om man exempelvis är farligt överviktig och får höra att man duger som man är, att man är vacker som man är, vilka signaler sänder detta? I min värld bör den som ger allt få beröm och beundran och den som alltid tar den lätta vägen bör inte bli hyllad “för den man är”.

Marcus förälskar sig i sin egen spegelbild.

I min värld bör man om man förtjänar det älska sig själv, vara stolt över sig själv, över ens prestationer och över vem man blivit. Samt att inse att man inte är perfekt som man är, att det alltid finns utrymme för förbättring, nu pratar jag självklart inte endast om fysisk perfektion, jag är ingen ytlig person, utan menar på ett djupare plan; progression inom allt.
Vidare vill jag att fler personer inser att det finns rätt och fel. Att vissa människor förtjänar goda saker och att vissa inte förtjänar samma belöningar. Våga vara stolt över dig själv, var inte rädd för att slita av dig tröjan mitt på gatan för att ta emot folkets beundran. Inse att de som inte uppskattar ditt konstverk endast drivs av avundsjuka. De har fel, du har rätt. Det är mer ärorikt att leva ett liv i jakt efter ständig förbättring än att bedöva sina sinnen två gånger i veckan genom att hälla gift i kroppen eller att vara en beta som endast lever inom samhällets uppsatta regelverk.

The Chest, best there ever was!

Jag är inte Narcissus. Namnet anspelar på min ultra-narcissism och tjänar även som en paradox. Jag har aldrig förespråkat att man endast ska bry sig om sig själv, det finns ingenting alfa med det, snarare tvärtom. Att ta ett större ansvar visar tydliga ledaregenskaper och jag uppmanar härmed samtliga av mina ärorika läsare att ta ett större ansvar som konsumenter (kommer skriva mer om detta i kommande inlägg, självklart kopplat till kostdelen inom träningssammanhanget).